(27 september 2011) De sista femton månaderna har jag deltagit i fyra begravningar. Min femte ligger på vänt. Den äldste sextio år, den yngste femton. Ska det vara så? Ska det behöva vara så? Att vänner dör unga? För ungt är det.
Min mamma berättar att hon emellanåt läser dödsannonserna i lokaltidningen för att ta reda på om bekanta eller bekantas bekanta har dött i närområdet. Mamma säger att detta är ett tecken på att man blivit äldre, att man i hennes ålder förväntar dödsfall framför dop och bröllop. Jag tänker att det är länge sedan jag deltog i en barndop eller ett bröllop. I kyrkans regi. Har jag blivit äldre, eller är det ren slump? De senaste femton månaderna har kyrkan varit symbol för döden – mjuk och fin och närvarande. Och sorg.
När jag själv arbetade med döden för många år sedan i Skåne, under tiden jag gick i terapi och spelade teater, var inte detta med hur många och hur unga som dör något tema alls. Då hade jag ett arbete att utföra. Jag kunde stå vid kyrkoporten och dela ut program, nicka deltagande och buga artigt medan jag försökte memorera teatertexten inför kvällens pjäs utantill. Jag kunde lasta in de avlidna i fack och kylrum medan jag tänkte ut den perfekta öppningsrepliken till en kvinna jag var kär som jag skulle träffa efter jobbet. Döden kommer nämare som gäst i kyrkan än som professionell liklastare.
Inför döden är vi alla lika, påstås det. Det stämmer förstås inte. Detta beror givetvis på vilket sätt döden inträffar – akut eller långsamt, långvarig eller kortvarig. Efter döden är vi definitivt mer jämställda och lika inför det definitiva avskedet. Särskilt precis efter att vi har dött. Veckorna innan begravningen, innan det Definitiva blir ett med Evigheten. Oavsett hur vi avlider kommer vi garanterat få uppmärksamhet i en fin och ödmjuk dödsannons. Hon var en ärlig människa, en glädjespridare, humoristisk, såg till att andra mådde bra, älskade sina barn. Detta är ord som dyker upp i alla dödsannonser, året om, livet ut. Jag har aldrig och kommer nog aldrig läsa en dödsannons där det står att den avlidne var ett svin, en bedrägare, en misshandlare och lögnare, en humorlös tråkfiskmås som dödade alla middagar han dök upp i, som dessutom var ful och fet och kedjerökte livet ut.
Och jag gillar det. Ödmjukheten efter döden är vacker. Vi blir själva religiösa inom ramen av ett förlåtande, vi accepterar människans vidriga sidor. Låt oss för Guds skull behålla just denna typen av ödmjukhet. Låt inte dokusåpor och reality få inträde i dödens väntrum. Låt oss få fortsätta att ljuga fritt inför döden. Efter att döden inser vi att det ju är meningslöst att korrigera en människas dåliga, jobbiga och avskyvärda sidor. Personen kommer ändå aldrig få veta vad det stod i tidningen. Denna vänlighet och ödmjukhet är alltså vacker, vi är alla medmänniskor inför det ofrånkomliga avskedet. Det fina ligger också i att vi inte bryr oss om den avlidnes mindre lyckade bedrifter i livet, vi bryr oss mest om att de sörjande ska få sörja så smärtfrit som möjligt, leva i ett slag sorgens skyddande bubbla av medkänsla. Vi acceptetrar oddsen och vi har ingenting emot det. Vi är alla snälla efter döden, och under begravningen bär vi alla en nickande blick, samtalar i en dämpat ton, tårar i ögonen. Vi lyssnar utan att kommentera, kommenterar utan att invänta svar. En tyst övernskommelse med oss själva.
En begravning är det mest äkta vi kan uppleva eftersom ingen av de inbjudna vill vara där, men kommer ändå. För den dödes skull. Den döde som nog inte ägnar så många tankar åt gästlistan. Om man nu, enligt tron, kan försvinna till andra galaxer och på få sekunder lämna jordelivet och följa sinnet och själens vilja, ägnar den döde knappast sin tid åt att sväva runt kyrkan och spana efter dem som aldrig kom på begravningen. Hon kände er ju ändå. I livet. Nu efter döden, är hon gäst i sitt eget gästis. Av vissa kallad himlen, av andra puben. Dessa tankar tröstar jag mig med under varje begravning. Jag sitter längst bak i kyrkan och tänker på att den som mår som bäst inte finns i rummet. Jag tillåter några tårar fritt fall och tänker på fikastunder jag hade med den döde. Och så tänker jag att den döde just nu kanske fikar i business class och njuter av att göra det utan dåligt samvete. Kanske i en Boeing, långt långt borta. Kanske i himlen. Mest sannolikt i puben. Nära himlen.
Pelle
/en tisdag, Hotell G Köpenhamn.
