Notater Från Amerika

Jag har rest både hit och dit under de senaste åren. Från Lofoten till Afghanistan, via Fillipinerna till Pakistan, Oman och Egypten och USA och Spanien. Efter att ha varit i ett land som Afghanistan blir de flesta andra länder rena antiklimaxen. Västvärldens länder är - i ärlighetens namn - rätt lika varandra. Samma kaffe, muffins och soyamjölk i såväl Chicago som Paris.
Å andra sidan påminner soyamjölken i Pakistan och Manila också rätt mycket om varandra. Så vad är det vi då söker?
Framför allt - att komma bort
Och inte minst - att komma hem.


Hava Java Coffeeshop.
St.Johns, Newfoundland, Canada.
Torsdagen 1 oktober.

Efter ett antal flygningar över Atlanten de senaste åren beslöt jag mig denna gången för att lämna några kronor i SAS bröstficka. För visst finns det en ficka framför bröstet, den är visserligen tom och välbehövlig, men existerar gör den lika fullt . Under varje bröst slår ett hjärta, sa Marlon Brando sådär uppriktigt ärligt eller naivt ironiskt, likt hans egen personlighet. Fast ingen bröstficka utan undantag. Undantaget heter alltså SAS, som fortfarande verka lida av DDR-syndromet vars diagnoskriterier är rätt enkla - var glad att du får flyga med oss, för vi är inte glada att du flyger med oss.
Att de flyger en Airbus och inte en Boeing kan jag ju stå ut med, men de behöver ju inte skryta med det. SAS flyger miljövänligt., står det bredvid miljömåltidsmenyn.
Så, vi människor har olika definitioner av begreppet Att Lida.
Och vi människor är olika, lider olika, olika lidelser, en lidelse inte likt nästa.
Du vet, den där fantasin du redan etablerar innan du går ombord i flygplanet - vem av alla dessa kommer sitta bredvid mig? Den tjocke, den fule, den vackre? Som frekvent resande har jag redan min egen topp tre-lista över grannstolsfavoriter -
1. Ödmjuka pensionären som ska besöka sin familj i Minnesota.
2. Trött tonåring som sover hela tiden.
3. Trött och ödmjuk pensionär som sover hela tiden, på väg till Minnesota.
När jag ser mig omkring vid gate 24 på Arlanda hittar jag ett par tre kandidater, men mest av allt ser jag män i olika förklädningar. Den tjocke, den magre, den kollegiale, den hurtige, den lurige, den hurtige och lurige. Top tre-listan över mardrömsresenärer är lika uppenbar -
1. Man, 49, lår som timmerstockar, leende och frågande:
Så vad gör du för spännande saker då?
Och han ställer frågan innan säkerhetsdemonstrationen börjar. Det är då jag ber att få byta upp mig till Business Class idet säkerhetsdemonstrationen avslutas.
Jag ser inga uppenbara kandidater, bortsett från en fyldig man med bakåtglattat hår, munter dialekt och en dubbelvikt hörsnäcka i vänster öra (fastän vi är i mobiltelefonfri zon). Annars ser det bra ut.
Som vanligt går jag sist in i flygplanet, och idet jag tar mig bakåt i kabinen ser jag nöjd hur alla fula, vackra och vakna människor redan har satt sig. Jag stannar längst bak i kabinen, vänder mig om och innan jag hinner leta rätt på min stol hör jag en munter dialekt fråga mig:
Uuursäkta mig, men jag har nog tagit din plats. Jag har platsen bredvid dig.
I nio timmar, tänker jag.
När säkerhetsdemonstrationen avslutats vet jag det mesta:
Han kommer från Dalarna fast bott tretton år i Avesta, tycker mest om Falun om han nu fick välja själv, är hovslagare, gillar speedway och trav. Och det är det som ska ta honom till USA - det årliga Kentuckytravet.
Sedan inträffar det som får mig att skämmas, för mig att krympa som människa, krympa till en liten uppblåst liten blåst 40-åring. Jag inser att verkligheten har kommit ikapp mina fördomar, mina fördomar får sig en på käften och ligger på golvet framför och blöder till döds - hovslagaren är en alldeles underbar människa. Jag är den odräglige. Han pratar mjukt och ödmjukt om sina erfarenheter, hästintresset sedan barnsben av, drömmen att få deltaga i Kentuckytravet, glädjen att få resa, sorgen att inte allt blev som det blev. Resten av resan läser han ur en bok av Arto Pasipasisssssssssi, ja, ni vet, den finske författaren. Och jag är rätt säker på att han nog tycker att jag ligger etta på hans favorithatlista över medpassagerare.
In your face.
En flygresa är för mig rena meditationen. Jag väljer absolut att inte göra någonting. Jag bara sitter där, tittar ut, tänker, utreder tankar och känslor, analyserar och teoriserar. En flygresa är en plats för teori, fjärran från praktiska göromål. Och fastän flygbolagen gör allt för att vi ska vara hundra procent sysselsatta i nio timmar är det sanslöst skönt att bara strunta i filmer och musik och teve och tidningar, och istället bara vara ett med Just Nuet. Många bekymmer och problem har jag utrett under mina många flygresor. Processen är rätt enkel:
När vi kommit upp i marschhöjd påbörjas utredningen, när vi landar ska den vara klar. Större delar av mitt yrkesliv, kärleksliv och skumma liv har jag analyserat klart i 38 000 fot över marken. Den bästa meditation som finns. Dyr, men framgångsrik. Och det är väl just det framgångsrika vi är ute efter. Framgångsrikhet, vad det nu innebär. En individuell önskan om ro, en inre stabilitet mitt i allt energiflöde. Kanske. Här uppe känns det än mer viktigt att vara ärlig. Särskilt så nära himlen som 38 000 fot. Det enda som avbryter meditationen är rätt basala saker som - kaffe, vatten, toalettbesök, vatten och kaffe med påtår. Och mat. Mat. Något så enkelt som mat. Flygmat. Oberoende av kabinklass sitter jag alltid så långt bak i kabinen som möjligt. En pilotvän av mig berättade över ett glas rött att, in case of an emergency, ska man sitta längst bak i kabinen eftersom flygplanskroppen alltid klyvs i två bitar innan den brinner upp och sedan klyvs i ytterligare tusen bitar. Så den enda realistiska möjligheten att överleva inträffar alltså efter den första klyvningen. Det är då ni ska hoppa ur flygplanet och sedan lägga er ner på marken. Rusa aldrig därifrån med upprest kropp, det innebär livsfara - ångan från bensinen och trycket från explosionen kommer att klyva din kropp i hundra bitar. Lägg er direkt ner på marken, placera båda händerna över huvudet och tänk på allt det ni fick gjort i livet. Det ni inte fick gjort är ju inte så förbannat intressant just där och då.
Mat. Just det. Mat. Så förutom det faktum att överlevnadsrisken är störst längst bak i kabinen, finns det absolut inga andra fördelar. Minst plats, högst ljudnivå, minst mat. Kvinnan, alltså den såkallade flygvärdinnan, som verkar ha somnat i solariet och vaknat efter en vecka, kommer rullande med sin gourmèvagn. Trots en veckas ofrivillig isolation inne i solariekistan verkar hon faktiskt mer utbränd än solbränd.
Så, när hon kommer till vår plats, hovslagaren och jag, frågar hon, som om det var frågan om salt eller peppar, bubbelvatten eller vatten, SAS eller DDR:
Vill ni ha kyckling eller….näh, det finns bara kyckling kvar, korrigerar hon sig själv.
Om man inte gillar kyckling ? undrar jag.
Jag gillar kyckling, avbryter Hovslagaren.
Om man inte gillar kyckling ? upprepar jag.
Vi har chicken surprise, svarar den utbrända SAS-solbrännan.
Chicken surprise?
Ja, det är kyckling med eller utan mashed potatoes.
Vad är surprisen då?
Vad?
Vad är surprisen? Med eller utan?
Vad?
Vari ligger själva surprisen? Med eller utan mashed potatoes?
Med.
Med mashed potatoes?
Fast vi har ingen kyckling kvar.
Men ni har mashed potatoes kvar?
Ska kolla efter.
Den utbrända SAS-solbrännan kollar efter.
Tyvärr. Vi har bara sallad.
Så vad gör jag nu då, ni har vare sig kyckling eller chicken surprise kvar?
Du får vänta till nästa servering.
Har ni fått in fler kycklingar då?
Utbrända SAS-solbrännan börjar nu bli allt mer irriterad.
Ja….men så är det bara, svarar hon.
När kommer nästa servering?
Eftermiddagsmackan.
När kommer den?
Om tre timmar.
När vi flyger över Grönland….
Ja….men så är det bara, säger utbrända SAS-solbrännan och drar vagnen vidare.
Hovslagaren bredvid mig skrattar om möjligt än högre än mig då den lilla flickan på fem år bakom mig ropar efter den utbrända SAS-solbrännan:
Jag vill ha chicken surprise jag med….

Vid toalettkön, fyra timmar senare, slingrar sig en lång kö av människor som akut vill göra sig av med alla former av mashed potatoes-minnen. Jag väljer mest att sträcka på benen. Min pilotvän berättade över samma glas rött att största dödsorsaken ombord i flygplan, förutom ex. antal överdoser av chicken surprise, är mobila blodproppar som lossnar som följd av nio timmars stillasittande. Jag vill inte dö så nära himlen som 38 000 fot, så jag börjar gå omkring i denna rätt sömniga Airbus. I den slingrande kön kommer jag i dialog med en kvinna från Linköping. Hon heter Julia, är 20+ någonting, extremt blond, extremt talför, extremt nyfiken. Hon påstår sig känna igen mig från någonstans. Jag berättar om något som heter Mr.Tourette Och Jag. Hon blir då än mer extremt nyfiken, samtidigt som jag inser att hon inte alls har läst boken då hon tycker att den innehåller på tok för mycket våld mot slutet. Hon har fått ett mycket prestigefullt You Are Bright-ship och ska gästplugga vid Yale eller på Yale. Hon har precis kommit hem efter en rundresa i Saudi, som hon uttalar det. Hon har dessutom fel på passet. Då får du nog problem med Homeland security säger jag. Fel på passet, rundresa i Saudi, ingen plats att bo först natten i USA. Då ler Julia och släpper ut sitt hår: Jag har lärt mig ett och annat.

Tre timmar senare står tillsammans i en ny kö. De flesta svettar, är nervösa, alla är vi utsatta för en extremt intensiv mental hetta. För mörkhudade måste detta upplevas som kön in eller ut av rena Helvetet - US Homeland security.
Come with us sir, säger den lilla, finnige Homeland puberty-pojken till mig. Har precis läst mitt pass. Länder som Egypten, Pakistan, Afghanistan, United Arabemirates står som röda pärlband i mitt pass.
Jag berättar att jag ska på ett par konferenser samt ha ett möte med en bookagency i Toronto.
Come with me, sir, säger en exakt kopia av samma person.
Nya frågor, mycket privata, mycket ingående, mycket förnedrande.
So why did you go to Pakistan from Afghanistan?
Och det är nu jag gör det felet ni aldrig måste göra om. Humor. Försök aldrig att vara rolig eller servera punchlines. Det är som att sitta i elektriska stolen och hoppas på strömavbrott.
Why, sir?
We just wanted to get away from it all, fly to Pakistan to relax and have a shower.
Come with us, sir. Och jag förs nu in i större väntrum.
Innan jag går in i det större väntrummet - utan fönster och med ljudisolerade mattor - ser jag hur Julia från Linköping släpper ut håret och skrattar ut ett Yale mellan förtänderna. Den finnige Homeland puberty-mopeden ler mot henne och säger: Welcome to The United States Of America….do you need help with that suitcase by the way?
Jag hamnar på en bänk i ett tredje väntrum. Vi är åtta stycken “unclassified objects” som alltså behöver ytterligare utredning. Onödigt att skriva, men av de andra sju är två vuxna och två barn från “ett land där folk är mörkhudade”, en med turban, en kanadensare med franskt ursprung, och jag.
Homeland puberty har ingen ton, inget sätt eller bemötande. Bara attityd. Och vad ska man med ett tonsäkert bemötande när det räcker med von oben-attityd? Efter fyrtiofem minuter reser jag mig upp för att fråga vad det är som händer. Jag blir då direkt bett om att “ sit down , sir, PLEASE SIT DOWN”.
Mitt anslutningsflyg går om en timme, säger jag.
Gubben som bär en allt för trång SAS-liknande uniform svarar inte. Tio minuter senare dyker en exakt kopia av Gubben I Trång Dräkt upp. Han kunde ha varit pappa till den lilla men runda homelandsoldaten som än en gång har kommit in i rummet. De tar mig in till ett annat rum, Interviewroom nr. 4.
Where, why and who. Det är de frågesatser som poppar upp fem gånger i minuten. Jag svara ärligt på allt. När de så öppnar min väska (för andra gången) och hittar ett ex. av Mr.Tourette Och Jag, blir farsen till dålig slottskomedi, det roliga förvandlas till något odefinierbart oroligt. Jag vet ju att jag inte har gjort något, men när de två barnen från “landet med mörk hud” börjar gråta i rummet bredvid, sprider sig en oroväckande känsla genom armarna och ut i fingrarna. Jag är nu väldigt nära att få en brutalt skön och provocerande tanke, som hur lätt som helst och när som helst kan övergå i handling. Rycket i magen rycker. Då frågar soldaten, något irriterat, återhållsamt provocerande:
So you are the writer of this book?
Geni, tänker jag. Yes, I am, svarar jag.
Han fortsätter jogga sig fram på den geniala stigen:
So this book is not in english….?
No. I am from Sweden -
But you speak english, fortsätter han.
Paus.
Yes….? Undrar jag.
So why don´t you write it in English then?
Är det ett skämt skulle det kunna vara, tja, aningen roligt en sen kväll i en bar i Strömstad, men pojken är banne mig seriös.
Why? upprepar han.
Because I prefer to write in Swedish.
Han ger upp, skakar på huvudet, bläddrar i boken.
Tourette….are you on medication?
Är du? tänker jag, men svarar: I´m not.
Good, svarar han då.
Good, tänker jag. Varför svarade han så?
Efter ytterligare en timme med telefonsamtal, bekräftelser och nya telefonsamtal, får jag de berömda orden, som om jag hade vunnit Distriktsmästerskapen i backhoppning:
Welcome to the United States Of America.
MEN JAG SKA JU TILL KANADA IDIOTER, tänker jag.
Men svarar:
I´ve just missed my connection flight to Canada.
Next please, svarar han. Jag tar min koffert i handen och tillsammans rullar vi mot Luggage Control Area.
Och sedan fortsätter slottskomedin, akt 4. En känsla av deja vu inträffar. Come with us sir, svarar en tredje kopia på första kopian. De verkar alla träna stenhårt inför nästa års OS i kloning. Och de kommer banne mig vinna stort - de ser exakt likadana ut, talar exakt likadant, rör sig exakt likadant. Och de bor granne med Familjen Adams och heter Familjen Exaktemente.
Under tiden han genomsöker min koffert mumlar han ett och annat om Afghanistan. Han visar sig vara ryss, emigrerade till USA för tjugo år sedan och är “american in my heart but my soul is still in Russia”. Sedan lägger han till “in Russia they are all happy now because the americans are doing the job for us, the job we were supposed to do in the eighties - finish the afghans. They are just a bunch of mousemen anyway, nice mousemen with wrong ideas”.
Fakta: dessa afghanska mousemen råkade skrämma skiten ur supermakten Sovjet, som gick rakt i Massouds geniala fällor, gång efter gång, gång på gång, som ständigt förnedrade Sovjet med barnsligt enkla ingrepp, effektiva järngrepp, som med basala tankar och genialisk effektivitet skrattade ut kommunisternas krigsmaskin. Massoud blev en hjälte, kommunisterna förvandlades till själva symbolen för ordet förnedring. De skulle “göra slut på” Afghanistan på några timmar, än idag - snart 30 år senare - blir kommunisterna röda i ögonen när ordet Afghanistan kommer på tal. De försökte förnedra ett stolt folkslag, och det kan bara sluta i en sak - självförnedring, hat mot sina egna. Idag sprids detta hatet mot alla forna Sovjetstater - Tjetjenien, Georgien, Ukraina….ja, ni känner till listan. Ryssen påstår sig vara stolt. Påstått stolthet är som bekant bara ett annat ord för pubertet. Afghanerna är stolta. Punkt. Det kommer aldrig någon gammal skåpkommunist eller klonade Homeland puberty-flugor kunna ändra på. Och när jag lämnar Luggage Control Area är jag rätt säker på att den forna kommunisten vet om att jag vet om att han emigrerade till USA, de afghanska musmännen är fortfarande kvar i Afghanistan och försöker göra sig av med ännu en supermakt i puberteten.

( Givetvis kommer jag radera dessa meningar eftersom jag om en vecka återigen kommer passera passkontrollen, då jag dessutom ska ta mig in till Chicago på ett möte. Hör ni inget mer ifrån mig, kontaka Homeland Puberty. Öppet dygnet runt.)

Att vandra runt på världens största flygplats har sin tjusning om och ifall resan går enligt planerna. Jag måste vara i Toronto senast 0600 nästa morgon, och eftersom min fight 234 redan har lämnat Chicago handlar det helt enkelt om att skaffa en ny biljett på en så tidig avgång som möjligt. Home puberty täcker inga oförutsedda utgifter based on “unclassified objects”, alltså måste jag köpa en ny biljett. Så enkelt är det, så svårt blir det. Alla flyg fullbokade. Finns dock en plats kvar i Business Class klockan 2340.
Tre timmar senare landar jag i Toronto. Mötet med den Kanadensiska passkontrollen är något annorlunda. Mannen i luckan iklädd postuniform och rolig röd hatt (national passpolice) tittar i mitt pass, på mig, i passet, på mig, på min väska, åter i passet, åter på mig, lyfter vänster hand, greppar passtämpelklockan och klickar in i ett Welcome to Canada.
Eftersom jag missade min kvällsflight till Newfoundland måste jag ta in på ett flygplatshotell. Dessa är, som ni nog har erfart, fullständigt opersonliga, stora och höga och sega - och svindyra. Men så är det, bättre att sova i svindyr steril lyx än att halvsova i en Homeland puberty-cell i Chicago.

Morgonflighten ut till Newfoundland är rena drömmen i jämförelse med Chicken surpise-bolagets. Air Canada ber mig välja mellan pancakes och french omelett till frukost. Och högt där uppe i det blå, återigen på väg ut mot Atlanten, inser jag att närmare himlen än detta kommer jag knappast - 34000 fot över markytan, pannkakor, lönnsirap och öronproppar. Gud Välsigne.
Att landa ute på Newfoundland är rätt fantastiskt. Så långt bort, så isolerat, och ändå så civiliserat. Fast innan vi landar får vi besked om att planet nog måste vända och gå ner i Montreal istället. Detta på grund av extremt tät dimma. Efter en kvarts cirkelflygning över St.Johns, säger piloten något sömnigt, som om han försöker dricka upp kaffet innan vi landar - Well, we can at least try to land….

St.Johns, Newfoundland.
Kraftigt försenat hoppar jag in i en taxi som kör mig in till hotellet. Dimman är så tät, så tjock, så vacker. Likt grädde, likt en matsked kakao svept in i en liter grädde. Jag ser absolut ingenting av staden. Jag vet att ett atlanthav ska ligga både till öster och väster om staden, men jag ser inget hav, jag hör det. Jag hör det som definitivt är ett hav. Ett gigantiskt hav insvept i kakaodimma.
Jag checkar alltid in på hotellet i den staden jag besöker, sedan tar jag mig en obligatorisk eftermiddagspromenad för att få ett första spontant intryck av den staden jag ska tala i. Detta gör jag alltid. Oavsett var, när och hur. Jag promenerar ner till St.Johns downtown. Det är kusligt mystiskt, annorlunda de flesta andra städer jag besökt i västvärlden. Jag ser bara tio femton meter framför mig. I fjärran hör jag någon spela säckpipa, röster från en bar, en båt som tutar dimma, ännu en bar, en till, en femte.
Det är fortfarande inte helt klart, man vet inte med säkerhet om det var vikingar eller irländare eller spanjorer som först kom till Newfoundland och Labrador. Området blev kanadensiskt först på 1940-talet. Innan dess var det - såklart - brittiskt. Det sägs att newfoundlanders är mer irländska än irländare på Irland. Vilket nog märks. Här lever klyschorna hand i hand med verkligheten. Skotska ingredienser blandas med irländska och en dos viking i ny och ner. St.Johns är den största staden på Newfoundland. 150 000 själar ryktas bo i staden, 350 000 andra bor i små fiskebyar och oljesamhällen, framför allt på öns västkust. Oljan har tagit över fiskindustrin som efter det stora torskstoppet på 90-talet fullständigt dödade staden. Under 90-talet blev Newfoundland själva symbolen på social welfare, arbetslöshet och alkoholism. Sedan kom oljan på besök. Och nu flyttar folk hit, allt färre lämnar St.Johns. St Johns som kallas för östkustens San Fransisco. Den är Nordamerikas äldsta stad (se bifoga.bild), den ligger på kullar och består av ett berg-och dalbanliknande gatusystem. Förutom fisket, är Newfoundland känd för två historiska händelser - Titanic och 11 september.
Titanic råkade träffa ett isberg inte långt härifrån.
11 september 2001 blev alla flygplan från Europa tvungna att landa på Gander flygplats eftersom luftrummet över USA stängdes av. Det innebar att flera tusen flygpassagerare fick övernatta upptill flera dygn i St.Johns i väntan på vidare transport. Historier börjar nu poppa upp i skuggan av dessa händelser. Folk talar om befolkningens enorma generositet, deras välvilja att hjälpa till, öppenheten. Flygpassagerare fick bo hemma hos folk, låna deras bilar, äta deras mat, dricka deras öl. Och just vänligheten är slående. Den är just igen klyscha utan återigen en sann klyscha. Och vad slår det? En stad där folk hälsar på varandra på gatorna. Det är fullständigt absurt, men definitivt mänskligt, hundra procent äkta. Förutom vänligheten och öppenheten är St.Johns känd för att vara nordamerikas östra utpost. Flygtiden till Grönlands sydliga udda är lika lång som till Chicagos udda Homelands puberty.
Jag tar mig ner till hamnen, ser absolut ingenting, men drar in atlanthavssaltet, andas ut jetlag och känner samtidigt hur njutningen tränger sig in i kroppen. Hemma? Har jag hittat hem? Kan det vara så lätt, så långt borta? Jag fortsätter gå runt i downtown. Eftersom jag precis landat tror jag att folk tar mig för att vara en annan eftersom alla hälsar på mig. Jag får akut lust på torsk, går in i the Celtic Inn och beställer en Cod in fried Newfoundlandchips. Vidunderligt. Det tar inte lång tid förrän jag får frågan - so what brings you to a place like this, and where´re you from son?
Scandinavia. Norway. Sweden.
Fem timmar senare lämnar jag baren. Jag går ostadigt uppför kullarna, ser dubbla gator och fyrkantiga bilar. Jag måste ha inhalerat en dubbel portion torsk, fyra liter öl, tre glas rött. Minst. När jag lägger mig i sängen snurrar taket, jag hör SAS-röster och Newfoundlandhundar skälla, jag hör min egen sångröst från baren, andras cheerio son, folkmusik, bargästernas ständiga rop: he´s a viking, the beers on us….
Jag har druckit mängder med öl, ätit lådor med torsk, skrattat och sjungit. Allt detta i en bar jag inte visste fanns, bland människor som hade som tradition att bjuda en viking på öl och mat och mat och öl. En sanslös kväll blev det. Sanslösa kvällar kommer att komma. Nog tror jag det tror jag.
Ikväll börjar kongressen. Jag ska öppningstala, vara the keynote speaker.
Jag måste inhalera Fishermans friends och dricka matskedar med lönnsirap för att hitta dygnsrytmen. Det är timmar kvar. Söndagen flyger jag tillbaka till Toronto för att stanna kvar där i några dagar, sedan följer nya slottskomedier i Chicago igen. Men nu är jag här. Jag är banne mig här. Och det känns aningen absurt att ställa mig själv frågan: varför kom jag inte hit tidigare?
Imorgon kommer arrangören ta mig med på isbergssafari. Inklusive en havskajak. Jag får inte paddla ensam eftersom dimman härute är livsfarlig och tar inga hänsyn till vare sig vikingar eller veklingar. Men imorgon tar vi turen till isbergen. Jag kommer placeras i en havskajak som sedan hissas ner i vattnet . Vi fem kommer därefter paddla fram till ett av de tre isberg som just nu finns inom räckhåll. Och, jag tror att när jag sitter där i kajaken och vidrör isberget med mina fingrar, jag tror att jag då kommer att tänka….att visst har jag ett bra jobb.


Ta hand om er.
Och Gud (?) Välsigne.
Pelle.